När jag färdades hemåt från jobbet med t-banan vid midnattstid igår snubblade jag än en gång över ett stycke av Tage Lindbom. Med Karl Jenkins Requiem i öronen fann jag följande:
Samhället är en levande organism, uppbäraren av en värdehierarki, av orubbligt giltiga andliga och etiska normer. Samhället är en kvalitativ ordning. Samhället hotas nu att ersättas av en centralistisk apparatvärld med uppgift att reglera och betvinga det, som uppstår i det tomrum som det tynande samhället lämnar efter sig. Den moderna industri- och socialstaten är en kvantitativ ordning och såsom centraliserad apparatvärld känner den inga etiska normer. (…) Traditionellt var lagarna komplement till och en bekräftelse på en ordning, vars grund var andlig och socialetisk. Nu inträder det motsatta, ett febrilt administrerande och reglerande och lagstiftande bli oundgängligt och med logisk nödvändighet växer statens makt, samtidigt som produktionslivet växer ut till administrerande och byråkratiserade pyramider. Utrymmena för medborgarskap bli allt mindre. Människan blir alltmer undersåte.
Onekligen är detta vad som har inträffat. I ett dött civilt samhälle har människorna blivit passiva och förlorat initiativet. De accepterar lättvindigt vad än staten tvingar på dem i form av skatter och lagar, och har för fullt upp med sitt eget för att reagera när politruker utan någon som helst given rätt fråntar dem allt vad deras förfäder innerligt kämpat för.
Allt gott,
Andreas Braw
