Han var populär i Sverige. Väldigt populär. Han kallas fortfarande för “frihetskämpe”. Men nu tycker elitvänstern att han har blivit lite maktgalen. Ångvälten Robert Mugabe rullar fram över den relativt nybildade staten Zimbabwe med en sällan skådad hänsynslöshet. Som om han någonsin gjort något annat.
I min farfars bok “Vart tar pengarna vägen?” skärskådades det parodiska svenska biståndet till Afrika. Det är skrämmande läsning.
Mina morföräldrar fick å sin sida betala skattepengar för att finansiera ZANU, ZAPU, Mocambique och Zambias utgifter (vilket kan läsas i farfars bok). Varför? För att SIDA tyckte att det var nödvändigt att stödja deras krig mot landet där mina morföräldrar utövat mission. Om nätterna gjorde ZANU och de andra terrorgrupperna räder in i landet, placerade ut minor, brände farmer, dödade civila och plundrade. SIDA gav bara bilar till ZANU (notera att det rör sig om en terrororganisation som fick svenskt bistånd). Nå, inte marscherade Mugabes män in till fots om nätterna. Terroristerna satt i svenskbetalade bilar.
Befrielsehjälten har alltid varit en terrorist och en kallhamrad civilisationsfientlig socialist. Sveriges stöd till honom gav honom det erkännande till honom som han behövde för att kunna fortsätta sin statliga vandalism. Nu riggar Mugabe ett låtsasval. Nu vill vi inte kännas vid honom. Nu är han inte lika inne i kulturkretsarna längre.
Sverige borde be hela södra Afrika om ursäkt – istället kallar vi dess största plåga för en “befrielsehjälte” som har “tappat kontrollen”. Mugabe är inte dum. Vem kan göra honom något i en tid när vi som klassas som “bombhöger” hamnat i medialt underläge?
Allt gott,
Andreas Braw
EDIT: läs Zimbabwe Herald – tragikomik när den går som längst.
