Kommer ni ihåg när man blandade alla färger i bildsalen under lågstadieåren? Ju mer desto bättre, desto färggladare, desto mer kreativt. Blandningen gick inte så bra – när lågstadieeleven bekymmerslöst kladdar ihop olika vackra färger blir de till slut en brun sörja. Kreativt? Färglatt? Färgbejakande? Nyansrikt? Knappast. De olika färgerna bildade till slut en antifärg – brunt.
I Sverige har politikerna kladdat på ordentligt med kulturpaletten. I en del fall har det blivit färgsprakande målningar. Ofta har det blivit brunt. I Rosengård har det bevisligen blivit brunt. Det har bildats en anti-kultur när det blandats på ett oansvarigt och förhastat sätt. Vissa delar av området, något hörn eller så, har säkert blivit så färgsprakande som politikerna ville. Ett kulturellt konstverk skulle man kanske kunna kalla det. Men när brandmän inte längre vill rycka ut utan att bli beskyddade av våldsmonopolet, när samhällstjänare attackeras i sin gärning, då råder det ingen tvekan: någonstans blev det fel. Någonstans blev det brunt. Någonstans råder en anti-kultur, en allmän fientlighet och ett sjukt våldsdyrkande.
Politiker har sällan visat särskilt stor respekt för kultur. Om det inte handlar om sån där förnäm kultur som kan beskådas på Moderna Museet förstås. Men folkkultur, nationskultur om man så vill, det ignoreras fullständigt. Häll maximalt av alla färger på en duk – massor av färg ska det vara, gärna så att det flyter sådär vackert och inte hinner torka. Det är en hänsynslös linje. Anti-kulturell. Anti-human om man så vill. Kulturen blir multikultur. Multikulturen blir anti-kultur.
Man kan inte behandla kultur och identitet hur man vill. Men om man blandar ansvarigt, med måtta, med respekt för kulturens kraft och sårbarhet – då kan det bli riktigt vackert.
Allt gott,
Andreas Braw
