Såhär natten innan studenten tänkte jag recensera min käre farfars bok Vart tar pengarna vägen?, en studie i hur nationens finansiella medel i slutet av sjuttiotalet förslösades på utopiska projekt i Afrika under SIDA-flagg. Ja, jag tänkte i alla fall citera den lite. Nu blir det inte så. Det får vänta.
Kvällens viktigaste nyhet handlar inte om USA, om Obama och Clinton eller om batongfarfar John McCain. Den handlar om Zimbabwe, landet som då och då åter poppar upp i medierna med anledning av Mugabes galenskaper. Nåväl: Fackmannen, oppositionsledaren och landets rättmätige ledare Morgan Tsvangirai har återigen gripits på lösa grunder för att förnedras av våldsmonopolet. Han ska ha talat på ett “otillåtet möte”. Gripandet handlar naturligtvis inte om att tillrättavisa Tsvangirai utan att helt sonika förhindra honom att tala. I samband med ett bönemöte förra året fick den kristne MDC-ledaren en skallfraktur efter ett synnerligen våldsamt ingripande från polisen. Övervåld var ordet.
Att dra på för stora växlar för att Tsvangirai trakasseras av Mugabes hejdukar vore inte så meningsfullt. Vad som är intressant i nyheten är att Mugabe blir mer och mer desperat i sin strävan att hålla sig kvar vid makten. Han låter gripa motståndaren, inte för att föra denne inför rätta utan helt enkelt för att försena hans aktiviteter.
Mugabe är pinsam för Sverige. Vi stödde hans terrororganisation i mördandet av civila rhodesier mer åtskilliga miljoner under 70-talet (att ge bistånd till grupperingar som bekämpar en nation är annars ganska ovanligt vad jag har förstått och borde klassas som en indirekt krigsförklaring) och det har gullats alldeles för mycket med den “svarte Hitler” i Sverige. Biståndet till ZANU ifrågasätts för övrigt också i boken Vart tar pengarna vägen?. Så var det sagt.
Mugabes vänner:
Henning Mankell
Sydafrikanska regeringspartiet ANC
Länk: SvD
Allt gott,
Andreas Braw
