“I gamla tider bar alla vägar till Rom. I Människoriket bär alla vägar till 1789. Det blir de mänskliga rättigheternas förklaring, som återigen anropas, som fått leverera bränsle till de nya eldarna. Friheten, Jämlikheten och Broderskapet mobiliseras för sista gången på de ideologiska ruinhögarna och förs samman i något, som varken är en enhetlig lära, en genomtänkt doktrin eller ett praktiskt mål, men som likafullt mumlas som en besvärjelseformel av alla: demokrati.”
Tage Lindbom gör i Sancho Panzas väderkvarnar upp med det moderna samhället. Det moderna samhällets naivitet blottas när Tage visar på det absurda: att vi tror oss kunna upprätta ett rättfärdigt samhälle, bara genom att utse våra ledare på ett visst sätt. Samtidigt väver man in ett otal värderingar i begreppet demokrati – värderingar som sedan inte kan förkastas, utan att man på samma gång förkastar demokratin, vår tids mest dogmatiserade företeelse. Vår tids icke-ideologiska ideologer är inte dumma. Mumlandet om demokratin och demokratiska värderingar har ersatt Fader Vår i västerlandet, men vad begreppet egentligen innehåller är, minst sagt, oklart. När folkpartister och andra liberaler i det tjugoförsta århundrade vill åsiktsregistrera högstadieelever med “odemokratiska åsikter” i demokratins namn, då har i sanning de demokratiska strävandena gått för långt. I religiösa sammanhang skulle detta kallas fanatism.
Allt gott,
Andreas Braw
