Med elva rösters marginal (röstsiffror 58-47) vann mittenkandidaten Charlie Weimers ordförandevalet i KDU. Valet blev inte den hetsiga strid som många oroats över. Det var en stor lättnad för mig och många andra – inte eftersom alternativet var någon hemsk kandidat, men för att den kristdemokratiska rörelsen behöver en frontfigur som Charlie. Charlie är en trots sin unga ålder redan en respekterad politiker, vars försvar för de eviga värdena röner beundran också bland liberaler.
Som ung konservativ kristdemokrat (förmodligen klassad som katakombshöger“) gläder jag mig oerhört över att Weimers fått ta över uppdraget efter Ella Bohlin. Jag ser det inte som att mina åsikter nu kommer att bli förbundets linje – det kommer de aldrig bli. Dock är Charlie en ledare som kan ena Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och få medlemmarna att sträva mot samma mål. Det är också en ordförande som har starkt personligt stöd i förbundet. En ledare med personlig auktoritet som inger trygghet i organisationen. (Läs mer om valet hos Jakob E:son Söderbaum)
Tyvärr går det inte många dagar förrän grundlösa påhopp av förtalskaraktär (se här och här) dyker upp på nätet.
I övrigt var Riksmötet en lugn tillställning, bortsett från Valet av Charlie är början på ett nytt, enat KDU, där de interna konflikterna tar mindre plats än tidigare, samtidigt som den berömda takhöjden behålls.
Bäst på Riksmötet, vid sidan av personvalen:
1. Debatten: sansad och mestadels saklig debatt, där ändå alla fick komma till och flera delegater dessutom debuterade i talarstolen
2. Avslutningsfesten: fantastisk lokal i klassisk stil, god mat och välplanerat program.
3. Sara Skyttedals ryggtatuering med texten “Charlie for Chairman 2008″. Kreativt så det förslår.
Sämst på Riksmötet:
1. Inget socker till filmjölken på morgonen. Finns det verkligen människor som inte sockrar sin filmjölk?
Allt gott,
Andreas Braw
