Tiden har gått fort. Sedan jag som nykomling i förbundet kom till Riksmötet för första gången förra året, har mycket hänt. Tiden går fort.
Snart är det alltså dags. Naturligtvis ser undertecknad fram emot att debattera motioner, att träffa vänner från hela landet, att diskutera och konspirera. Att sjunga nationalsången på första maj blir mäktigt. Hursomhelst, utan att förringa de övriga punkterna på Riksmötets agenda, är det ordförandevalet som i år väger tyngst. Och underligt vore det annars. Vi står vid ett vägskäl, kanske det viktigaste vägskäl vi någonsin har stått vid. Vi kan fortsätta på den väg vi redan slagit in på, men vi kan också välja en förändring förankrad i en kritik som jag personligen inte alls förstår – kritiken ter sig för mig abstrakt och lam.
Att som ordinarie ombud vid Riksmötet få vara med och bestämma förbundets politiska agenda är stort. Inte stort i den betydelsen att förbundet är exceptionellt betydelsefullt i den svenska politiken – vi är inte i närheten att vinna gehör för många av våra idéer. Det är stort, eftersom den konservativa/kristdemokratiska rörelsen har blivit något att personligen förknippa sig med. Löjligt, kan tyckas. Romantiskt på ett patetiskt vis. Men för undertecknad och många, många fler har KDU blivit en fristad där man öppet kan diskutera – en plats där vi verkligen funnit ett oinskränkt men ändå seriöst debattklimat. Därför, just därför, är det stort att få vara en del av det högsta beslutande organet. Och just därför är det så viktigt att vi fortsätter på den inslagna, otidsenliga vägen, där materialism och ekonomiska lösningar är av mindre vikt än en levande ideologisk diskussion.
Om två dagar gäller det. Skorna är putsade, byxvecken pressade och pennorna vässade.
Väl mött i Göteborg,
Andreas Braw
