I tidningen Dagen kan vi nu läsa om det brev som skickats runt i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och i partiet Kristdemokraterna på senare tid. Det är ett brev som var avsett för partistyrelsen. Underligt nog har det även hamnat hos media.
I brevet förekommer kritik mot förbundets ledning. Men även påhopp mot enskilda KDU:are. En av de hemska individer som betecknas som icke värdig att vara med i det Kristdemokratiska Ungdomsförbundet är jag, KDU Östermalms ordförande. Detta eftersom jag ska ha sagt att Sveriges uppdrag i Tchad är att testa vapen. Detta är naturligtvis inte sant. Det hör till de mest lögnaktiga angrepp jag någonsin blivit utsatt för. Ja, möjligtvis med undantag för när en av de som nu har undertecknat brevet kallade mig för nazist.
Jag har alltid fört fram åsikten att Sverige inte kan motivera sin truppnärvaro utomlands med att det skulle gynna svenska intressen. Jag har skrivit artiklar i ämnet, diskuterat och försökt få människor att förstå skillnaden mellan försvar och bistånd. Men icke. När jag på förbundsrådet försökte göra en akademisk poäng, gjorde jag det uppenbarligen för svårt för de arton. De tycks helt ha missat den retoriska slutklämmen – den svenska staten kan omöjligt tjäna på en insats i Tchad, och eftersom vi svenskar uppenbarligen inte gynnas av insatserna, får vi anta att det rör sig om ren biståndsverksamhet.
Det är möjligt att jag har uttryckt mig klumpigt och att min poäng kunde ha framgått tydligare. Men privat har flera av dem erkänt att de förstått vad jag menade. En av dem erkänner rentav att de medvetet har ryckt citatet ur sitt sammanhang och å det grövsta förvanskat dess innebörd. De andra har inte bett om en förklaring, och många av dem var helt enkelt inte närvarande – detta ställer hela brevet till partistyrelsen i ett underligt ljus. Man förljuger medvetet vad en 19-årig medlem i förbundet har sagt, för att vinna politiska poänger i partiet.
Jag hyser inget annat än ett renodlat förakt mot den här typen av agerande. För mig representerar ett handlande som detta den absolut lägsta formen av maktgirighet. Jag tänker inte finna mig i att bli gjord till en mörkerfigur som kan användas som slagträ mot exempelvis förbundsstyrelsen (vad jag nu har med dem att göra). Jag har fått nog av skitsnack, halvsanningar och moraliskt snobberi på vänsterkanten. Jag är villig till debatt den dagen de arton KDU:arna offentligt ber om ursäkt för sitt djupt kränkande beteende. Tills dess är och förblir de föremål för min mycket ödmjuka illvilja.
Au revoir,
Andreas Braw
För kännedom: Jag och Dag Elfström försvarar oss i en uppföljningsartikel på Dagens hemsida. Övriga bloggar i ämnet: Daniel Palma Ian Engblom
Hädanefter kommer undetecknad att ingå i bloggkollektivet Tradition och fason, en bred konservativ blogg med meriterade, intressanta och läsvärda skribenter. Mina längre inlägg kommer därför i framtiden att publiceras där, medan min privata blogg får ligga i träda ett tag framöver.
Tradition och fason når en bredare läsekrets än den privata bloggen och medför dessutom en sund redigeringsprocess där sämre artiklar sållas bort till förmån för de verkligt kvalitativa. Jag vill passa på att tacka bloggens övriga redaktion för förtroendet och hoppas att jag kan leva upp till förväntningarna.
Mitt engagemang i vargfrågan är stort. Jag vill slippa vargfrågan. Jag vill att värmlänningar och andra som utsätts med varg kan få handskas med vargfrågan själva. Jag har aldrig sett en varg. Jag har aldrig fått något husdjur dödat av en varg. Jag berörs inte av vargens framfart. Varför ska min röst gälla lika mycket som det utsattas röst när besluten tas i frågan? Jag berörs ju rimligen inte i samma utsträckning.
Nåja. Detta skriver jag om i Jakt och Jägare. Välkomna att läsa min artikel där.
Värdenihilismen är på framtåg i Sverige. Den egna profiten, självförverkligandet, har blivit det centrala i svensk debatt – och de politiska partierna verkar framförallt slåss om makten genom att utlova pengar, antingen i form av bidrag eller sänkt skatt. Relativism och värdeförnekande har blivit regel snarare än undantag när den svenska politiska likriktningen breder ut sig i landet.
Men det finns en motkraft. Mokraften heter Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. Ett förbund som vägrar erkänna relativismen, men som ändå inte idkar intolerans. Ett förbund som inte rättar in sig i ledet, som inte konformeras till samma socialliberala smörja som det övriga politiska etablissemanget.
Sedan jag äntligen gjorde upp med värdenihilismen och nyliberalismen och gick över till kristdemokratin, har KDU bara blivit bättre. Under mina år i förbundet har viktiga beslut kunnat tas – vi har tagit viktiga steg för att stärka familjerna, vi har tagit ställning för en kraftigt decentraliserande politik. Och framförallt har vi steg för steg gjort upp med liberalismen.
KDU är ett unikum i svensk politik. Här samsas en bred samling människor, och i regel utan några större konflikter. Och vi är bortskämda. Vi har inte behövt brottas med nihilism eller värderelativism. Vi ska vara stolta över vårt förbund – det är ett förbund att räkna med i svensk politik.
Klimathysterin blir bara värre och värre. Designbyrån ADDI har nu gjort en flytväst för isbjörnar, för att rädda dem från att drunkna.
- Isbjörnar drunknar eftersom isen smälter. De måste simma 10′000 kilometer för att få mat. Den globala uppvärmningen måste stoppas.
Korta reflektioner:
- 10′000 kilometer känns ju som en lite väl tilltagen siffra. Grönland ligger 700 kilometer från Nordpolens mitt, exempelvis. Från Sverige till Rom är det ungefär 1500 kilometer…
- Hur ska de klä på isbjörnen sin flytväst? Isbjörnar hör till världens farligaste djur.
- Hur ska de få djuret att acceptera västen? Västen är orange och kommer att frånta isbjörnen sitt naturliga camouflage. Björnen kommer även att försöka få av sig eländet genom våld.
- Hittills har inga björnar drunknat på grund av smältande isar. Eller jo, en grupp björnar har rapporterats drunknade – i samband med storm.
Jag öfrstår att det rör sig om ett PR-trick, jag är inte dum. Men allvarligt, detta är ett bra exempel på hur fördummad debatten har blivit. Som signaturen Dyne skriver:
- I feel sorry for any poor sucker who volunteers to try and put one of those jackets onto a polar bear. If they see a human and are hungry, they won’t have to hunt very far.
(SvD) En man står med en skylt i högsta hugg. Det ska demonstreras mot högerregeringens “försämringar”. Vad det mer exakt innebär framgår inte, men tydligen är det viktigt nog för att LO ska trotsa ruskvädret i Stockholm.
På skylten står det att läsa: “Dumpa Lissabon, inte lönerna – (S) har valet i sin hand – RÖSTA NEJ!”. Underligt nog tror demonstranten ifråga att Socialdemokraterna ämnar rösta nej till Lissabonfördraget. Uppenbarligen är han felinformerad.
Trots det något förvirrade budskapet, finns det ändå något vi kan få ut av demonstrationer. SAP:s väljare lever i tron att de företräds av Per-Albin Hanssons gamla folkhemsbyggare. Inget kunde vara mer felaktigt. Arbetarna i det ledande skiktet i SAP är få – snarare är det queerfeminister och byråkrater som kan glädjas åt stålverksarbetarnas trogna röster.
Det är synd om sossarnas traditionella väljare. De får inte valuta för sin röstsedel, de får queersocialism styrd av en politisk elit snarare än det traditionella folkhemmet. På kommunalnivå är socialdemokraterna fortfarande ett arbetarparti, ett ganska sympatiskt sådant. Men på riksnivå är det helt andra bud som gäller. Man undrar ju vad Per-Albin hade sagt om Mona Sahlins “Knullborgarmärke”, till exempel. Eller om skattefusken. Eller om slöseriet med skattepengar.
I skrivande stund befinner jag mig på ett tvåvåningståg på väg från Linköping till Stockholm. Kristdemokratiska Ungdomsförbund har haft förbundsråd i KDU Östergötlands regi – och vilket förbundsråd det blev!
Det var i mångt och mycket ett stormigt möte, dock utan att känslorna svallade över allt för ofta. Tyvärr hamnade förhandlingarna ofta i ett låst läge, då majoriteten och en mindre grupp hamnade på konfliktlinje i stort sett i varje känslig fråga. De fullständigt skiljda utgångspunkterna gjorde tyvärr i många fall att den mindre gruppen fick köras över helt – något som är beklagansvärt. Stora minoriteter bör man i regel kompromissa med, men i dessa fall var det omöjligt.
Försvaret och Europa, det var de frågeblock som stod på helgens diskussionsmeny. Och i båda fallen får undertecknad säga sig vara ganska nöjd med utfallet. Ganska. I EU-manifestet fanns mycket som kunde stämt bättre överens med mina åsikter. Politik är dock, som Bismarck sade, det möjligas konst – och det är knappast möjligt att driva en alltför decentraliserande linje i ett förbund där flera ombud inte erkänner Sverige som nation.
Att träffa alla dessa kristdemokrater var i god ordning väldigt festligt. Men vad viktigare är, har vi nu en ordnad och tydlig EU-politik som både är djärv och ansvarstagande. Därför måste man tacka och bocka för förbundsstyrelsens omfattande arbetsinsats. Att skriva manifest är minsann ingen lätt uppgift, och särskilt inte när åsikterna sen ska accepteras av ett helt förbund.
Jag vet att jag borde sluta att gnälla över presidentvalet. Valet av Obama är ju egentligen inte katastrofalt, även om det var olyckligt. Nåväl: Gerald Bakers kolumn i The Times är mer aktuell än någonsin. Han skrev redan i somras om Obamas frälsar-status. Här läser han sitt bibliska stycke i Fox News.
Sossarna vill inte samarbeta med Vänsterpartiet Kommunisterna förrän dessa har ändrat inställning i Kuba-frågan. Mänskliga rättigheter först, heter det när SAP ska hacka på sin potentiella regeringspartner. Kritiken är dock knappast befogad.
Sossarna vill visa upp sig från sin hårda, kompromisslösa sida. Något tullande på de mänskliga rättigheterna skall inte tillåtas. VPK ska rätta in sig i ledet. Men i vilken mån kan socialdemokraterna komma med moraliska pekpinnar i fråga om kommunistiska diktaturer?
Talmannen Birgitta Dahl (s) tog avstånd från folkmordet i Kambodja/Kampuchea som hon tidigare helhjärtatat hade stött. Men först efter att hon varit Sveriges mäktigaste politiker ett bra tag. Göran Persson har hävdat att man måste respektera den konstitution som nordkoreanerna har kommit överens om istället för att klaga på det extremt repressiva styret – och nu skall Dahls och Perssons efterträdare hacka på VPK för att dessa stödjer en liten, liten diktatur i Västindien som de, om de får makten, inte kommer att kunna påverka ändå…
Skulle sossarna dessutom vara konsekventa, så skulle de även vägra samarbeta med Arbetarnas Bildningsförbund, som tillsammans med Svensk-koreanska föreningen anordnat hyllningsaftnar till Nordkoreas ära. Att VPK har haft en diskussion om Kuba känns liksom inte lika allvarligt…
Hela bråket med VPK är en enda lång maktmarkering från Socialdemokratiska Arbetarpartiet. De tycker inte om VPK, de vill helst inte ha dem i riksdagen och de försöker därför motverka partiet till varje pris. Om jag hade varit vänsterpartist hade jag aldrig accepterat ett så respektlöst behandlande.
Allt gott (och stå på er, vänsterpartister!)
Andreas Braw
Andreas Olofsson, den första människan jag lärde känna i KDU, uttalar sig på statsradion om Alliansens framtid.
- Det krävs fyra för att bilda regering och få majoritet i riksdagen och det ska inte Reinfeldt ta för givet, säger Andreas.
Och jag håller helt med honom. Det är kanske så att ett socialistiskt styre av landet vore sämre för våra intressen. Det kanske är så att att skatterna inte kommer att sänkas. Det kanske är så att skolans socialisering kommer att förvärras. Men det ligger också i de andra allianspartiernas intresse att förhindra en splittring.
Kalla mig gärna naiv. Men om tre av våra borgerliga regeringspartier inte tar hänsyn till det fjärde partiets krav, inte lyssnar på våra kompromisser och dessutom tänker köra över civilsamhället fullständigt – varför skulle vi då vilja regera med dem? För min del skulle jag inte ha några problem med att spräcka alliansen – bara för att markera att sånt här klåparaktigt beteende, det accepterar vi inte.
